Berättelser finns på nedanstående personer:
Kontraktsprosten Johan-Christoffer Ruuth i Stöde
Mångårig prästgärning började i en dagligstuga i Stöde. Prästgården ett gästgiveri där alla var lika välkomna.
I Stöde kyrkas sakristia hänger ett porträtt i olja av en grånad,
bister prästman och målat av professor Axel Jungstedt år 1901.
Det är en av församlingens mest avhållna kyrkoherdar, som stått
modell Johan-Christoffer Ruuth, en man som gamla stödebor ännu idag
ibland kan börja berätta om.
Han var en storväxt och kraftfull karl, som kunde sköta både
ladugård och stall, tygla hästar och driva lantbruk så skickligt,
att han t o m kunde ge sina församlingsbor råd och hjälp och
därtill vara prisdomare vid lantbruksmöten och utställningar.
Men han skulle inte ha blivit det, om han inte också varit en god präst
och själasörjare, uppfostrare och vägledare. Efter hans död
såg stödeborna till att några av hans bästa predikningar
utgavs i tryck, vilket vittnar om att Johan-Christoffer Ruuth vunnit sina församlingsbors
hjärtan helt och fullt.
I Medelpads Fornminnesförenings skriftserie utkom för 50 år (om kr.år 1921) sedan ett häfte, där professor Anders Wide tecknar en intressant minnesruna över denna märkliga präst. En intresserad hembygdsvän, Birger Svanberg i Gösunda, samt några gamla stödebor har låtit mig ta del av minnesrunan och berättat egna och andras minnesbilder kring den färgstarka prästen.
Kontraktet hela Medelpad
Johan-Christoffer Ruuth var född i Hede, Härjedalen år 1823
och son till kyrkoherden där med samma namn. Han blev prästvigd år
1846 i Härnösand och efter förordnanden i Långsele, Häggdånger,
Berg, Lit och Nora utnämndes han till kyrkoherde i Stöde år
1859 och år 1888 blev han kontraktsprost. Men inte vilken prost som helst.
Kontraktet omfattade hela Medelpad med 18 socknar och staden Sundsvall, räknande
nära 100 000 invånare. Han avled år 1899.
Johan-Christoffer blev tidigt föräldralös, modern avled innan han fyllt tre år och fadern hade gått bort redan innan sonen föddes. Johan-Christoffer, som hade flera syskon, blev omhändertagen av en moster, pastorskan Hasselgren i komministergården i Stöde. Hemmet här var mycket fattigt och matfrågan var ofta bekymmersam. Det berättas sålunda att man ibland hällde lite asklut i gröten och vällingen, för att tarmarna skulle krympa ihop, så att det inte gick åt så mycket kornmjöl. Det är under sådana förhållanden märkligt att Johan-Christoffer ändock växte upp till en kraftig och välväxt karl.
Det var ett bröllop det…
Från Johan-Christoffer's ungdomsår berättas många intressanta,
båda allvarliga och roliga upplevelser, bl a om att storbröllop i
Vigge. Han hade då fyllt åtta år och hela prästfamiljen
hade som sig bör, inbjudits att deltaga i bröllopet, som räckte
i hela 14 dagar. Bröllopet stod i Carl Mattsson Widströms gård
i Sörvigge mellan bonden Olof Persson från Usland och Märta
Olofsdotter från Vigge den11 april år 1831. Märkligt är
att bröllopsgården alltjämt finns kvar, även om den inte
är bebodd.
Bröllopet varade alltså över två söndagar, vadan de nygifta och flera av de äldre – kyrksamma som man var på den tiden – i släde åkte de17 km till Stöde kyrka och deltog i högmässoguds-tjänsten två helger å rad. Efter kyrkobesöken fortsatta kalasandet. Johan-Christoffer och hans lekkamrater roade sig bl a med att åka kälke och kana. De säga att samtligas skosulor nöttes ut, men en skomakare bland gästerna kunde gripa in och halvsula.
Det kan tilläggas att viggeborna flitigt besökte sin kyrka inte bara då snöföre underlättade färden, utan också sommartid. Då nyttjades istället den s.k. fävägen och ofta red man. I forn-hemmets samlingar på Norra berget i Sundsvall finns f ö prov på ”fruntimmersridsadlar” från just Vigge.
En vandrande trädgård
Ruuth's installering i Stöde föregicks av en smått äventyrlig
färd från Sundsvall, berättas det. Och den torde ha väckt
uppmärksamhet, där den gick fram. Landsvägen mätte nära
fem mil på den tiden och tursamt nog skedde flyttningen sommartid. Bönder
från Stöde körde med hästar och kärror ner till staden
och mötte den nye kyrkoherden, som bara hade att lasta på möblemang,
husgeråd och familj, som även räknade tre barn. Men flyttforan
bör ha väckt inte så liten förvåning i gårdarna
utefter vägen, ty de sista kärrorna var lastade med familjens vin
bärs- och körsbärsbuskar och på avstånd liknade transporten
en vandrande, vajande trädgård.
Dagens prästgård i Stöde borde ha tett sig som ett flerfamiljehus för den unga prästfamiljen år 1859, som sannerligen tvangs bo synnerligen primitivt den första vintern. Bostaden blev en dagligstuga i en långbyggnad nere vid Ljungan, där man tog in i ett enda stort rum med öppen spis. Här bodde alltså fem familjemedlemmar jämte tjänare och ”pastorskan”. Ulla hade säkerligen många svåra dagar, då hon skulle fullgöra matlagning, tvätt, sömnad m.m.
Professor Wide berättar, att rummet mätte 6,6 x 4,4 meter i golvyta och takhöjden sägs ha varit 2.4 meter. I detta enda stora rum hade kyrkoherden också sin expedition, här förrättades barndop och ibland även vigslar. Här skrev han sina predikningar, här skulle han ta emot sökande och vara själasörjare. Först år 1861 kunde familjen helt flytta in i den nybyggda prästgården. Kyrkoherden, som var en kunnig snickare, övervakade hela tiden prästgårdsbygget, som för övrigt utfördes på s.k. gångled, vilket innebar nya, okunniga arbetare varje dag.
Bostadsförhållanden och ett övermått av arbete bidrag säkerligen till att kyrkoherde Ruuth två år senare ådrog sig en allvarlig sjukdom ”blodhosta” och han förbjöds av läkare att predika, han fick inte ens tala högt. Han tillbringade en del av konvalecent tiden vid västkusten, seglade, badade och härdade sin kropp med påföljd att hans lungor läktes och han frisk och stark kunde återtaga sin tjänst i Stöde där han verkade till sin död eller fyllda 76 år.
Kyrkhelger i skogsbyar
I professor Wide's minnesruna berättas bl a om kyrkhelgerna förr i
tiden och kyrkoherde Ruuth's arbete och predikogärning i de avlägsna
skogsbyarna, vars folk hade mycket svårt att övervara några
gudstjänster på grund av dåliga eller inga vägar. Om snövintern
var god kunde han börja sina resor i slutet av januari och i varje fall
måste kyrkhelgerna vara avslutade före barmark då det inte
fanns körväg.
Han startade redan vid 4 – 5 tiden på morgonen och körde själv släden och hade egen häst. Det kunde stundom vara en färd på två till tre mil. Han tog gärna med sig hustrun eller någon av de äldre döttrarna. Genom bud hade skogsbyarnas människor kallats samman och man kom mangrant, ty kyrkhelgen var den största händelsen på hela året för dem. Allt arbete lades ner, man kom sina bästa kläder och de burgnaste hemmen i byn tävlade om att få kyrkoherden som gäst. Man började med barndop och andra lättare ämbetsgöromål och senare på dagen hölls högmässa. Efter middagsmål följde vigsel, om sådan var aktuell och därtill kom många stugbesök, inte minst ville sjuka gamla gärna få nattvarden av sin avhållne ”pastor”. På aftonen samlades alla till bibelförklaring. Följande dag fortsatte ev. barndopen i hemmen eller andra förrättningar. Men också husförhör.
Långa husförhör
Husförhören hölls i olika hem efter en viss turordning och innebar
inte bara att upplåta rum utan också att i görligaste mån
förpläga folket, åtminstone trakterades man med en stor ”smol-kakesmörgås
med sovelpålägg och en kaffekopp”. Allteftersom skolhus byggdes
förlades dock senare husförhören dit och skyldigheten att bestå
med mat upphörde. Allt folk i byn skulle närvara vid dessa husförhör,
både gamla och unga t o m spädbarn. samlades i gårdarna och
många vandrade väl dit i en viss ängslan, kanske skräck,
ty det var liksom en skam att inte kunna sin bibel och psalmbok någorlunda
väl. Förhören varade mellan 4 och 5 timmar.
Det påminner om gumman som satt hopkurad vid spisen en vinterkväll, mediterande med tanke på förestående prästbesök. En får alltid ängsla sig, suckade hon till katten. Om somrarna åskar dä, å om vintrarna ä de husförhör.
Husförhören krävde lång tid men också en högmässogudstjänst i en skogsby. Minst ett par timmar liksom i sockenkyrkan. Johan-Christoffer Ruuth menade nämligen att långt bort boende församlingsbor ha endast en kyrklig högtid om året, så bör de också få ut så mycket som möjligt av den. Och byborna fann sig i detta ty Ruuth var allmänt älskad och ju äldre kyrkoherden blev desto kyrksammare blev stödeborna, sägs det.
Infört i Sundsvalls Tidning september 1971
Avskrift i Stöde oktober månad 2005/Olle Nord
Del 2
Kontraktsprosten Johan-Christoffer Ruuth
Prosten Ruuth utbildade själv småskollärare.
400 bibelspråk
Hans konfirmations undervisning saknade, säger prof. Wide, motstycke i
grundlighet, men trots de höga kraven på de unga, vann han tydligen
deras hjärtan och de gamla har med glädje erinrat sig konfirmationsårat.
Undervisningen begynte i slutet av september och fortsatte två månader
för att börja på nytt i mars och fortsätta till pingst
eller midsommar beroende på snötillgången i skogarna. Läsbarnen
gick i nattvardsskolan mellan klockan 9 och 12 samt 13 till 16 veckans fyra
första dagar varannan vecka. Läxorna var långa liksom förhören,
det var innanläsning och samtal. Och tro inte att läsbarnen hade jullov.
Då måste man plugga katekesen, lära sig långa stycken
bibelspråk och psalmer utantill, även biblisk historia studerades
och föräldrarna såg till att intet förfuskades.
Vad säger dagens konfirmander? För 100 år sedan måste en konfirmand lära in över 400 bibelspråk. Och då man kommit fram till konfirmationsförhöret i kyrkan var templet fullsatt. Ett par timmar varade förhöret och hela tiden följde menigheten det med den största andakt.
80 barn i klassen
Johan-Christoffer Ruuth var en märklig man i många stycken, kunnig,
mångsysslare, folkvän, en ivrare för upplysning, nykterhet och
tolerans mot oliktänkande. Han var bl a mycket mån om att skolväsendet
i Stöde förbättrades och han började därför tidigt
själv utbilda småskollärarinnor. Vanligen var det begåvade
torpare- eller småbondedöttrar, som valdes ut.
Det var inga små klasser förr i tiden. Mellan 70 – 80 barn i åldern 6 – 16 år kunde på Ruuth's tid undervisas i samma skolsal. Socknen är ju vidsträckt och det var givetvis omöjligt att begära att barn i avlägset liggande skogsbyar skulle hållas regelbundet i skola och därtill under flera terminer. Många barn tvangs dagligen vandra 12 – 15 km fram och åter till skolan oavsett väder, regn och snö, dimma eller vintermörker, morgon och kväll.
Människovän
Under den folkkäre Ruuth's tid blev prästgården i Stöde
något av en gästgivargård och ett andra hem för många
i församlingen. Gästfriheten sägs ha varit enastående.
Skogsbyarnas lärarinnor var självskrivna gäster under söndagsdygnen
och besökande bjöds alltid på ”kaffe och gästning”
t o m inne i ämbetsrummet. Prästgården blev ett självskrivet
natthärbärge för genomresande prästfamiljer och andra, t
o m fullkomligt obekanta, berättas det. En nu avliden Stödebo berättade
för mig vid ett tillfälle att ”prosten aldrig frågade
efter namn och yrke, var de nödställda eller behövde husrum blev
det alltid öppna famnen”.
Denna kärlek till nästan, oegennyttig och självklar kunder inte sällan – framför allt under prostens sista levnadsår – leda till svårigheter, eftersom prostlönen ingalunda var stor. Han skrev på växlar åt bl a järnvägsarbetarna under de år järnvägen Sundsvall – Ånge byggdes och tvangs sedan lösa in de förfallna. Vid ett tillfälle vid en jul kom han t o m in till sina barn och bad dem lägga ut även av sina pengar, så att han skulle kunna hjälpa en kvinna från en grannby att köpa en ko.
Mycket mer skulle kunna berättas om denna märklige och avhållne stödepräst, men det sagda torde dock ha gett en någorlunda klar bild av en medelprästs helhjärtade 40-åriga arbete i en församling, där så mycket har förändrats till det bättre, då det gäller levnadsförhållanden och kommunikationer i vår tid.
Personalia
Johan-Christoffer Ruuth var gift två gånger, första gången
med Ulrika Brandell född år 1827 och död år 1867. Andra
gången med Johanna Margareta Nenzén, född Norberg år
1835 och död år 1922. I sina båda äktenskap hade han nio
barn.
Slutord
Som minnesord över stödeprästen kan denna återblick, tycks
det mig, inte avslutas med bättre ord än dem, fälldes en gång
av några gudstjänstbesökare – Visst var han sträng
men dock alltid så vänlig att man ständigt tyckte sig förnimma
hälsningsbudet.
Infört i Sundsvalls Tidning september år 1971
Avskrift i Stöde oktober månad år 2005/Olle Nord
Petersson, Ossian – kyrkoherde i Stöde
Förre kontraktsprosten, kyrkoherden emeritus, Ossian Petersson, 73 år gammal har avlidit
Han avlade studentexamen år 1912, teolog, fil. examen år 1913, teol. kand och praktiska prov 1918 och blev samma år prästvigd för Härnösand's stift. Åren 1918 – 1919 var han pastorsadjunkt och vice pastor i Timrå. Sedan komminister i Härnösand år 1919, vice komminister i Sundsvall åren 1919 – 1920. Vice komminister i Långsele 1920 – 1922 och blev sistnämnda år komminister i Ytterlännäs och år 1925 i Härnösands domkyrka. År 1934 blev han kyrkoherde i Stöde. Tio år senare blev han kontraktsprost i Ljunga kontrakt. Han lämnade sin tjänst i Stöde år 1960.
Den bortgångne innehade under sin tid i bl. a. Stöde ett flertal officiella uppdrag, Han var sålunda ordförande i styrelsen för Gälegårdens konvalescenthem, inspektor vid Stöde skolor för yrkesundervisning, vice ordförande i Härnösands stiftskrets av ASP, utredningsman för Sundsvalls stad och Ljunga kontrakt m m.
Under hans stödetid restaurerades kyrkan och ett kyrkomuseum inrättades i tornet, grav-kapellet renoverades och kyrkogården utvidgades betydligt. Han var en varm hembygdsvän och han kom att intressera sig för Stödes församlings äldre historia, varom ett flertal intressanta uppsatser i olika böcker och tidsskrifter vittnat.
Då han lämnade sin prästerliga tjänst bosatte sig makarna i Härnösand. Han var på besök hos sin dotter och måg i Stockholm när han drabbades av en hjärtattack och avled.
Artikel i klippboken, januari 1967
Posten i Stöde - Judith Vestman
Stationsmästare Judith Vestman vid postkontoret i Stöde lämnade
på torsdagen sin tjänst inom postverket. Hon började på
posten för cirka 40 år sedan. De senaste 35 åren har hon varit
fast knuten till Postverket. Under denna tid har hon tjänstgjort på
22 platser i Mellan-Norrland, men ändå hunnit med att vara stationsmästare
i Stöde inte mindre än 25 år. Hon kom dit när postexpeditionen
inrättades där.
Sin första tjänst hade fru Vestman i Västerbränna utanför Sollefteå. Hon är född i dessa trakter och vikarierade på många platser i området. Hon har också arbetat i Jämtland innan hon kom till Medelpad.
Hon tjänstgjorde på en rad platser i landskapet innan hon den första
mars år 1948 bosatte sig på allvar i Stöde. Utvecklingen har
varit stor under hennes tid inom postverket. Under hennes första tjänstgöringsår
fick hon arbeta i lokaler, som inte på långa vägar skulle godtas
idag. I bästa fall fanns en vedkamin som värmde upp postlokalerna.
Lönen vari inte heller något att skryta med. Fru Vestmans första
lön var 41 kronor i månaden, visserligen för en deltidstjänst
men ändå. Lite extra kunde emellertid komma i slutet av året
som ersättning för
det arbete som radiolicenser och skattsedlar medförde.
Fru Vestman gjorde sitt sista arbetspass på torsdagsförmiddagen. Många stödebor passade då på att tacka för de gångna åren. Även arbetskamraterna uppvaktade vid en festlighet i post-kontoret på kvällen. Postexpeditör Lisa Åberg överlämnade en gåva från kollegerna och även sekreteraren i avdelning 3008 av Statsanställdas förbund Erik R Eriksson uppvaktade med en avskedspresent och passade samtidigt på att framföra brevbärarnas tack.
Från postkontoret i Sundsvall kom t f postmästare Sven Hellqvist samt överkontrollörerna Lars-Åke Säwén och Dan Gyllroth och framförde ett tack.
Fru Vestman lämnar officiellt sin tjänst den första juli, men hon har innestående semester att ut. Hon kommer nu att ägna sig åt sin stora hobby, trädgårdsarbete. Den avgående stationsmästaren erhöll år 1968 en guldklocka för 30 år i postverkets tjänst.
Ord och bild/BiM
Helge Öhman – Stödekantor i många år
Musiken är hans liv
Det är 42 år som kantor, därav 38 i Stöde, som kantor Helge Öhman kan se tillbaka på. Han är en av de verkliga veteranerna i sitt gebit. Hans stora intresse för musik har gjort att arbetet blivit mer eller mindre stimulerande med åren. Musikintresset har funnits sedan barndomen och det tar sig sådana uttryck att ”det är farligt att gå till kyrkan för man kommer inte därifrån
Med det menar han, att han kan sitta vid sin kära orgel flera timmar i sträck. Hans kantorsbana började i kyrkan i Hortlax utanför Piteå. Han var då inte utexaminerad kantor men det dröjde inte länge förrän han avlade examen. Efter diverse ”gästspel” på olika ställen i Norrland kom han till Stöde där han sedan verkat.
Det är knappast något bekvämt yrke att vara kantor. Förutom lärartjänsten som hör till jobbet som kantor, är det ett yrke som inte passar de bästa tiderna. Obekväm arbetstid i ordets rätta bemärkelse. Men har man som Helge Öhman ett brinnande intresse för yrket, ja då ser man inte det obekväma. Han är en av de få som numera har jobbet som kantor tillsammans med skoltjänst. Numera blir det mer och mer allmänt att kantorsarbetet blir ett självständigt arbete, dock med vissa inslag av musikundervisning som komplement. Öhman har alla dessa år varit ensam som organist i Stöde. På senare år har han dock fått det så ordnat att han har en söndag varannan månad ledig. En av hans kollegor brukar då avlösa honom.
Yrket har gamla anor. Det är en utlöpare av den gamla klockartjänsten. Yrket har liksom allt annat förnyat sig. För kantorn innebär det bl.a. att orgeln fått ett modernare utförande. Den gamla orgeln som fanns i Stöde när Öhman kom hit härstammade från år 1852. Den utbytte år 1936 mot en modernare och efter ombyggnad år 1958 har den blivit ett modernt instrument med de finesser som är tidens krav. I början av hans tjänstgöring hade man hjälp med orgelspelandet av ”orgeltramparen” som försåg instrumentet med luft.
I en kantors uppgifter återfinns bl.a. att vara ledare av kyrkokören och den uppgiften har Helge Öhman skött under åren. Hans fru Elsa har varit med i kyrkokören under alla åren och är på så vis något av en veteran hon också. Så musikintresset är inte något som Helge har för egen del i familjen
Den ekonomiska sidan av arbetet har inte varit över sig under åren. På senare år har dock en förbättring skett. Han har nu t.ex. fastställt nio timmar i veckan för arbetet som kantor. Men den tiden vill inte räcka till allt emellanåt. Man har nog den känslan att organistens jobb inskränker sig till musiken under högmässan men det är grundligt fel. Repetitioner och övningar, dels egna, dels med kören tar åtskillig tid. Men Helge Öhman klagar inte. Han älskar sitt arbete och man får tro att det kommer att bli ovant att inte sitta på pallen vid orgeln den dag han uppnår pensionsåldern.
Text och bild
BiM
/ Fredrik Helge Öhman var född i Luleå stadsförsamling
den 4/12 1904. Gift 28/6 1930.
Död i Stöde vid 90 års ålder den 6/2 1994
Hustrun Elsa Maria född Öhlén var född i Kärvsta
by, Stöde den 8/6 1902. Gift med Helge
Öhman den 28/6 1930. Änka den 6/2 1994. Hon avlider i Stöde den
29/1 2002.
Rodling, Salomon Ejnar, industriman, f 10/11 1888, examinerades år 1910 från Tekn. Högskolan och var under åren 1911 – 1915 driftingenjör vid Ljungaverk. Efter kompletterande studier bl a i Karlsruhe blev han driftingenjör vid Superfosfatbolagets Trollhätteverk, var överingenjör vid Ljungaverk åren 1918 – 1921. Blev teknisk direktör i Superfosfatbolaget 1922 och var dess verkställande direktör åren 1930 – 1942. Han utsågs år 1942 till verkställande direktör för Stora Kopparbergs bergsslag AB, men lämnade denna befattning år 1948 av hälsoskäl.
Rodling var åren 1946 – 1948, fullmäktig i Jernkontoret. Han blev år 1931 ledamot av Ingeniörvetenskapsakademien och år 1939 av Lantbruksakademien.
Bygdeforskaren
E. A. GRANBERG
Bygdeforskare efterlämnade papper med viktig Stöde – krönika.
Ovärderliga kulturdokument från Stöde socken som samlats sedan början av 20-talet av dåvarande folkskolläraren klockaren, kantorn och trädgårdsaposteln E.A. Granberg kommer i dagarna att överlämnas till Stöde kommunbibliotek av kyrkoherden Georg Granberg, en son till forskaren. Samlingarna finns just nu hos den kände hembygdsmannen, lantbrukaren Jonas Källström på Baggnäsgården.
Det är massor med handlingar som avspeglar Stödebygdens kultur genom sekler som E.A. Granberg under sina resor ute i byarna samlat in och tecknat upp. Med sin tydliga och fina piktur har han tagit upp vad han lyssnat till från länge sedan avlidna personer. I pressen offentliggjorde han många artiklar om gamla släktgårdar och gamla stödesläkter, som träder emot en när man bläddrar i de digra folianterna. Forskaren och författaren själv har angett temat i sitt arbete ”Stöde sockens krönika en utökning av Magnus Nordenströms beskrivning av Stöde socken från 1760-talet.”
Här har E.A. Granberg bl a tecknat av gamla husförhörsprotokoll där prästerna har sina egna tecken för sina församlingsbor: läser svagt, läser någorlunda, läser försvarligt, läser med färdighet. Har svagt begrepp, någorlunda begrepp, försvarligt begrepp, gott begrepp. Allt efter Gustaf Vasas ”registration” som det anges.
Kända bondesläkter
I liggarna från de gamla släktgårdar som Granberg inventerat
och forskat i möter man än idag idel kända bondesläkter.
Ingemar Jonsgården i Källsta, Jöns Mattssläkten i Hjältan,
Gammel-gästgivargården i Källsta, Övergårdssläkten
i Fanbyn, Nisch-släkten i Ökne, Grafströms släktgård
i Gräfte, Svenssläkten i Lo, Thomassläkten i Nedansjö (Petter
Bergström) Mårten Jons-släkten i Usland. Ja det är bara
ett axplock i de digra luntorna.
Sedan har författaren ägnat stort utrymme åt de gamla finnbyarna Stöde. Vi hann titta igenom gamla sägner, som numera inte finns att återberätta. Vad sägs om Pål Andersson och Isak Larsson, som var väldiga jägare. Tror de var från Saxen. Den senare hade lagt ner inte mindre än 77 björnar.
Med sina forskningar avsåg författaren att utarbeta en bok ”Stöde sockens krönika” som skulle bli en komplettering och fortsättning av Magnus Nordenströms beskrivning av Stöde socken från 1760-talet. Men så långt hann den trägne forskaren inte. Men hans efterlämnade papper är grundliga och välskrivna och kommer säkerligen att bli en givande källa för forskar som ger sig tid att slå sig ner på Stöde kommunbibliotek.
/Aje Morelius vid Sundsvalls Tidning
Jonas Källström, Baggnäset forskat om Stöde kyrka
Det som Jonas Källström inte vet om Stöde kyrka och dess historia är inte värt att veta. Han har de senaste ca 20 åren sysslat med forskning i detta ämne. Han vet allt. Han vet t ex att när man i Stöde år 1756 funderade på att bygga en ny kyrka och kassan var skral – då skickade man med en stor ”kluns” smör till höga myndigheter i Stockholm när man begärde att få pengar till bygget. Nu visade det sig, att inte detta hjälpte utan man fick klara finanserna på egenhand. Dessutom vet han berätta att detta med att tornet står mot öster – normalt står kyrktornen mot väster – har sin förklaring däri att grundförhållandena var bättre i den östra delen av kyrkan.
Källström har tagit fram alla tänkbara och tillgängliga uppgifter om Stöde kyrka. Den första kyrkan uppfördes med sannolikhet påg 1200-talet i samband med sockenbildningen då även kommunnamnet Stöde tillkom. Från 1501 – 1534 finns handlingar bevarade bl a den så kallade ”Munkekladden” som omfattade kyrkans räkenskaper under den tiden. De egentliga kyrkoräkenskaperna tog sin början på 1670-talet. Det är dessa som Källström främst intresserat sig för och dessa talar samtidigt om hur det var på den kyrkliga fronten – kommunen.
Man kan också få en bild av Stöde kommun som helhet av dessa handlingar. Källström har beställt fotostatkopior på det mesta av kyrkoräkenskaperna. Det är åtskilliga kronor han lagt ned bara på detta. En krona per blad och han har flera pärmar!!
Släktforskning
Källström har inte bara ägnat sig åt kyrkan och dess värld.
Han har också roat sig med släktforskning, dels år sin egen
släkt som han har kunnat följa till 1500-talet, dels forskat i andra
släktled. De ena har gett det andra med andra ord.
Första kyrkan saknade fönster
Vad som framgår av skrifterna från den tiden är det sannolikt
att den första kyrkan inte reparerades nämnvärt under tiden fram
till mitten av 1600-talet. Det framgår av beskrivningar att kyrkan saknade
fönster. Ljuset släpptes in genom smala gluggar. Inte heller fanns
det någon inredning och fanns det något var det av allra enklaste
slag. Bänkar fanns inte, t ex östra delen var avdelad med ett s.k.
korskrank. Bakom detta på väggen torde ett altarskåp jämte
några helgonfigurer varit placerade. Vidare ett krucifix förmodligen
detsamma som än idag hänger ovan för altaret. Av den s.k. ”munkekladden”
framgår att det år 1517 inköptes en korkåpa för
60 mark. År 1522 inköptes en dopfunt för 5 mark samt en fana
för 7 mark.
Utökades år 1673
Kyrkan blev sedan troligen för trång för år 1673 beslutades
om att bygga ut och renovera den. Utökningen skedde österut, redan
då fann man att markförhållandena var bättre åt
det hållet. Man ökade ut med ett kor som var ca 4 x 3 meter brett.
År 1673 kom kyrkans första fönster och räkenskaperna från
den tiden visar att glasmästaren betalades med 30 daler och till den som
höll glasmästaren med kost utbetalades 4 daler. Året efter reste
Erik Olofsson i Gräfte till Stockholm för att få pengar till
bygget och tycks också ha fått 100 daler silvermynt lika med 300
daler kopparmynt.
I räkenskapsboken för den 25 juli de året står upptaget ”Kongl Majt:s givit till kyrkionens reparation 201 d:r och 13 öre. Resten av de 300 avskrevs senare då det ansågs att Olofsson borde ersättas för resan och dels torde ha kommit på obestånd. Men han fick den pengar, något som man 100 år senare ungefär misslyckades med – trots att man tog en smörklump med sig som erkänsla.
Nytt kyrkbygge år 1751
Det gick 78 år till nästa kyrkbygge i kommunen. Under tiden har den
gamla kyrkan reparerats och dessutom hade församlingen kostat på
olika saker som man sedan hade nytta av. År 1687 skaffades spira och tvenne
kors på kyrktaket. För detta arbete samt galler för sakrestifönstren
betalades 18 daler till Thomas Stensson från Nedansjö. Framme vid
år 1727 har församlingen besök av en målare som målar
altartavlan jämte förgyller den. För detta utbetalades 139 daler.
I detta inräknades skjuts av honom tur och retur.
Länsman Eric Pädersen i Gräfte ersätts bl a i detta sammanhang
för dricka till målaren med
3 d:r och 24 öre. År 1751 är det äntligen dags för
ett nytt kyrkbygge, men det är dåligt ställt med kontanta medel.
Sockenmännen är i en brydsam situation. Det man för tillfället
för kyrkhusbygget är summa 2.083 daler och kostnaderna för den
nya kyrkan beräknas till 8.900 daler.
Man ska betänka att invånarantalet i Stöde på den tiden
inte var mer än ca nätt 900 personer.
Stödeborna var även på den tiden ett givmilt folk. Räkenskaperna
visar att alla inom kommunen - för att en ny kyrka ska kunna byggas –
lämnar bidrag och gör det ofta. Största omsorgen för en
ny kyrka torde utan tvivel ha legat på komminister Magnus Nordenström
och han hade god hjälp av länsman Eric Pädersen samt dåvarande
kyrkvärdarna Matts Nilsson i Källsta och Hinrich Ersson i Fanbyn.
Å 1857 tecknades avtal med byggmästaren Olof Romberg från Leksand om nybygget. Dessförinnan hade man fått kollektmedel från andra församlingar och dessutom lånat upp pengar av olika personer samt tagit de besparingar och kollektmedel som kom in i församlingen. Några pengar från höga vederbörande i Stockholm blev det inte – trots smöret. Det var ett bygge inte helt utan motgångar. Under byggtidens gång kom en anmälan till dåvarande domkapitlet i Härnösand om att Romberg inte skulle äga de kunskaper som erfordrades för att få bygga kyrkor.
Romberg kunde dock referera till flera kommuner där han byggt kyrkor till
belåtenhet bl a Ljusdal och fick fortsätta byggandet. Men församlingens
ledamöter voro skyldiga att ersätta all omkostnad som användes
för kyrkobygget om det skulle visa sig att byggmästaren inte skulle
klara uppgiften.
SOCKENBARNMORSKAN
”I allmänhet hava Stödeborna sedan uråldriga tider varit ett sunt och friskt släkte”. Barnmorskan var förr den enda medicinkunniga människan i socknen, såvida man ej medräknar några kloka gubbar och gummor. För socknens första barnmorskor bekostades undervisningen av socknen mot villkor att den på så sätt skulle tjänstgöra inom socknen, efter genomgången barnmorskekurs. Våra dödböcker från äldre tider visar att innan barnmorskan anställdes och anlitades var dödligheten rätt så stor bland barnsängskvinnor.
År 1767 klagade barnmorskan Marie Anders-dotter Sedberg att hon ej anlitades av socknens kvinnor. Hennes ämbete vanvördades varifrån hon ville bli fri, men det nekades henne, eftersom socknen bekostat hennes undervisning. Under en senare barnmorskas tid, tyckte en gumma i socknen att förlossningsarvodet 50 öre var alldeles för mycket för så litet arbete som att mottaga ett barn vid födelsen. Det dröjde årtionden, för att ej säga århundraden innan befolkningen lärde sig sätta värde på examinerade människor, man gjorde som far och farfar gjort. Man besökte vid sjukdomar, hos människor och djur, någon hemmadoktor eller klok. I första hand tillgreps husmedicinen. Enkel lantbefolkning ville ej gärna söka läkare.
Stöde sockens första barnmorska
I Medelpadsboken år 1996 har Margot Brännvall inlämnat en artikel i detta ämne. Hon säger att den tidigare har varit införd i Sundsvalls Tidning någon gång under 1930-talet. Vem som är den ursprunglige författaren är ej angivet.
”I slutet av 1820-talet hade man ännu ingen barnmorska i Stöde socken, utan en kvinna av finsk härkomst tjänstgjorde vid förlossningarna. ”Finskan”, som hon allmänt kallades, var borgaredotter ifrån Finland. Hennes man var född stödebo, men var i någon sorts lära i Finland några år och då blev den strama guldsmedsdottern förälskad i den unge ståtlige svensken, gifte sig med honom och följde honom till Sverige, där de bosatte sig i hans hemsocken. Där började hon så småningom tjänstgöra vid förlossningarna, men hon var en stursk och sträv kvinna och ej vidare lenhänt. Hon tyckte det var ej så noga med de svenska bondkvinnorna och därför var hon ej heller omtyckt vid förlossningarna. Stödeborna började då fundera på att skaffa sig en ”riktig” barnmorska till socknen.
Vi denna tid bodde på Vallen kyrkovaktmästaren och ringaren Mikael
Åsberg. Åsberg var även smed och konstgjutare (i släkten
finnes ännu kvar konstrikt bearbetade byråbeslag mm).
På denna tid fanns ingen bro över Ljungan vid Stöde kyrka utan
en färja fick tjänstgöra som förbindelselänk mellan
”norr och sör om ån”, och vid denna hade Åsberg
sitt femte yrke, han var nämligen färjemannen, som skulle frakta såväl
folk som fä med mera över ån. ( I kyrkoböckerna står
han också inskriven som färjemannen).
Åsberg var gift och hade fem barn. Hans hustru var en snäll och omtyckt kvinna och många föreslog nu att hon skulle lära sig till barnmorska. Sockenborna sammankallades till stämma och vid denna enades man om att kommunen skulle bekosta hustrun Anna Christina Åsberg på Vallen så att hon kunde fara till Stockholm och genomgå barnmorskeläran. Hustru Åsberg mottog sockenbornas anbud och reste till Stockholm och blev elev vid förlossningshemmet därstädes. Lärotiden var svår och prövande tid för henne och den glömde hon aldrig. De kvinnor som mottogs på ”hemmet” vore mestadels ifrån de lägsta och fattigaste klasserna och eleverna finge då hämta dem i hemmen. Många gånger var det så i yttersta minuten att den inte hunne längre än till trappan i förlossningshemmet, när barnet föddes. Barnaföderskorna vore också många gånger så fulla med smuts och ohyra att det var riktigt motbjudande för eleverna att ta sina händer vid dem men de vore ju tvungna.
Då madam Åsberg var utlärd barnmorska och kom hem still Stöde med examensbetyget på fickan, blev hon enhälligt vald till barnmorska i socknen och hon blev således den första examinerade barnmorskna därstädes. Finnblodet ”kokade”, då finskan insåg, att det var slut med hennes förtjänst vid förlossningar, men hon beslöt att göra sig skadeslös. Då madam Åsberg varit hemma någon tid och hon väntade sitt sjätte barn, tog finskan för givet att hon skulle dit och ”tjänstgöra” vid den svåra stunden. Han sade därför till sina döttrar att när hon kom dit och hjälpte madam Åsberg, så skulle hon ställa om så att det blev slut på barnmorskan. Döttrarna tyckte att denna hotelse var så hemsk och en av döttrarna gick därför till madam Åsberg och bad henne ”för guds skull” att ej anlita modern. När tiden var inne fick madam Åsberg en av grannkvinnorna som hjälp vid det svåra tillfället och allt gick bra.
Under madam Åsbergs tid i Stöde fanns inga körvägar till skogsbyarna under sommaren, utan endast smala steniga klövjestigar. Då var det för barnmorskan att kliva upp på hästryggen och rida den ena milen efter den andra och mannen som hämtat henne fick springa bakefter med ”skrinet”.
Var det solsken och vackert väder eller en härlig sommarnatt, kunde nog en sådan färd vara rätt så idyllisk genom de gröna fågelkvittrande skogarna, men var det en mörk höstnatt, regnrusk eller snöslask, då var det inte roligt att vara barnmorska. Eller en kall vinterdag eller natt när hon satt i släden vid sidan av kusken och minusgraderna ginge ända mer till fyrtio. Sådana gånger kunde det ibland hända att ett hemskt ylande hördes genom skogen och gick genom märg och ben på de åkande som hästen, som skälvande spetsade öronen varefter han ”lade ut” och sprang för brinnande livet tills han nådde hemmet. (Vargar vore nämligen inget ovanligt på den tiden). Eller då vinterstormarna rasade fram genom skogen medförande myriader av vita snöflingor, som gjorde drivorna högre och högre så att kusken till slut var tvungen att stiga av och trampa väg före hästen. Ja, ingenting kunde eller fick hindra barnmorskeskjutsarna, de fick ej rädas för någonting, fram måste de hur illa det än mången gång såg ut.
På den tiden fanns ingen läkare på närmare håll än i Sundsvall. Madam Åsberg skaffade sig därför läkareböcker, som hon flitigt studerade och så hade hon alltid medicin och salvor hemma. Och det var inte allenast stödeborna som kom till henne med sina krämpor och blev hulpna, även långväga ifrån andra socknar kom besökande till henne och erhöll hjälp för huggsår, benbrott samt sjukdomar av olika slag, ty hennes rykte hade gått vida omkring.
Madam Åsberg var en varmhjärtad och kunnig barnmorska och hon var därför omtyckt av alla. Hon tjänstgjorde i socknen från mitten av 1830-talet till mitten av 1870-talet, alltså i 40 år. Hon avgick då ut tjänsten på grund av sin höga ålder.
Barnmorskan Anna Christina Åsberg var född Svedin i Stöde församling den 3 maj år 1804. Hon avled den 16 augusti år 1877. Hennes make, färjmannen Michael Åsberg var född i Torps församling den 19 mars år 1807 och avled den 7 november år 1875. Makarna Åsberg hade sex barn. Sonen Mattias gifte sig och blev bonde i Edsta. Dottern Anna blev gift med socknens första folkskollärare Norberg, som höll skolan på Vallen. Hon ärvde sin mors läroböcker och skickligheten i att sköta sjuka och blev därför mycket anlitad vid sjukdomsfall. Hon kunde med rätta kallas socknens första sjuksköterska. Den yngsta dottern Helena var även hon gift i Edsta, där hon och hennes make Sjöberg en tid hade gästgiveri. De övriga tre döttrarna blev gifta i andra byar
Anna Hildegard Lundin född Svensson (ovan) var född år 1830 i Stöde och gifte sig år 1851 med skolläraren Gustaf Walfrid Norberg, född år 1829 i Säbrå. De fick tre barn under åren 1855 – 1862. Norberg avlider i Stöde år 1869, endast 40 år gammal. Hans grav är inte känd.
År 1870 kommer folkskolläraren Johan Flemström inflyttande
till Stöde. Han var född år 1841 i Graninge kommun, Y län.
Troligen kommer han till Stöde för att ersätta den avlidne Norberg.
Flemström blev varaktigt boende i Stöde och skapade väl kända
ättlingar inom släkten i Stöde. Han ligger begraven intill kyrkans
sydvästra hörn vid huvudingången.
Barnmorskan Anna Svan (1849 -
På fastigheten Kälsta nr 4 (senare Edös) var arbetaren Per Engelbrektsson
Svan bosatt efter en tid, tillsammans med hustrun Anna Helena Svan. Per var
född år 1849 i Revsund, Jämtlands län och Anna var född
i Bräcke. samma år och i samma län. När de inflyttade till
Stöde är inte f n klarlagt. De gifte sig år 1877. År 1883
får de en dotter som kallas Anna Emanda. Hon föds i Stöde år
1883 men avled 19 är gammal i Stöde församling.
År 1908 flyttade de från Prestbolet till Källsta nr 4. Per är då först antecknad som arbetare, sedan som gårdsägare och sist som skinnhandlare. Hustrun Anna, är då antecknad som f d barnmorska (ackuschörskan), har tydligen gått i pension.
Fastigheten köptes senare av inflyttade bröderna Strand. (resande) Sedermera har bl a Nisse Åsberg bott där. Nuvarande ägare är Arne Lindström.
Barnmorskan Anna Hildegard Lundin f Svensson ( 1883 -
Anna Lundin var född år 1883 i Torps församling. Hon var gift
med målaren Erik Birger Lundin. De gifte sig år 1904. År 1905
föddes deras dotter Arja Rhea år 1905 i Brunflo.
Familjen inflyttade till Stöde år 1910 och de kom då från
Torp.
Barnmorskan Brita Elisabet Kjellgren gift med fjärdingsman Axel Kjellgren, Fanbyn, Stöde
Övriga barnmorskor
– Anna Margareta Bergman. 1913-1994. Änka 1970
– Hulda Margareta Olsson född 1866 i Sköns församling. Gift med sockenskrivaren mm Daniel Höglund, Svedjan, i hans andra gifte. Hulda avlider år 1953 i Logården
– Beda Hofren i tjänst 1914 – 1916
– Agnes Märta Adele Hennig född den 19/5 1909 i Gamlestad, f d Göteborg och Bohus län. Avled i Stöde den 5/8 år 1991.
Kommunalnämndens ordförande Daniel Höglund född år
1858, var gift två gånger.
Hans andra hustru Hulda Margareta Olsson kom från Sköns församling.
Hon var född år 1866.
Verkade i Stöde som barnmorska. Hon avlider i Logården år 1953
Daniel Höglund var farfar till den nu mera kände och avlidne Mats Höglund i Västerlo.
Kärvsta
Emanuel Åström och hans levnad
Under 1870-talet inflyttade till Stöde bröderna Åström, närmare födda i Sättna socken. Den först nämnde är sedermera handlanden mm Eric Åström d y, född år 1838 i Strömås by, Sättna socken. Han inflyttade år 1873 och bosatte sig i Källsta och är då skriven som förre sjömannen. Han kommer att ägna sig åt skogsaffärer och är skriven som handlande när han avlider år 1885.
Den yngre brodern Olof Petter Åström var född år 1845 i Sättna. Han inflyttade till Stöde ganska tidigt och ägnade sig från början åt byggnadsverksamhet och skogsaffärer med stor framgång. Olof blev med tiden ägare till Baggnäsgården som han upprustade i egen stil. Han är känd som stor samlare av ”allehanda ting”. Han avled i hemmet år 1923. Samlingarna överläts till Stöde kommun vilket senare överfördes till Hembygdsföreningen
Dottern Katarina Åström, föddes i Sättna år 1835.
Hennes öde t v okänt.
Även Erik d y (ovan) ägnade sig också åt byggnadsarbeten.
Bl a byggde han upp den stora gård som låg efter Bygatan och som
senare kom att kallas Emanuel Åströms. Han gifte sig med en flicka
från Lövsätt, Sättna. Anna Brita Häggkvist. Hon inflyttade
också till Stöde år 1873 och de gifte sig året därpå.
I äktenskapet föddes fyra barn – Frida, Emanuel (1879) och Algot.
Sista barnet dottern Elin avled vid två års ålder. Sonen Emanuel
blev mest känd av dem.
Erik och Anna Brita etablerade sig som diversehandlande i byggnaden tvärs
över gatan, i en
byggnad som då fanns tidigare. Senare en tid kallad Westerbergs. Anna
Brita blev änka när Erik avled år 1885. Hon fortsätter
dock rörelsen. Ungefär samtidigt blev bonden Lars Svedin på
Nygår´n i Kärvsta by änkeman. Lars och Anna gifte sig.
De fick en dotter sommaren 1893 som fick namnet Sonja Adina. ( Nils Österlunds
mamma)
Lars sålde nu den stora Nygår´n och köpte en mindre, Nils-Jons (Nils Ragnar Widmarks) med endast ca 250 hektar skog. Nygårdens skogar såldes till skogbolagen. Lars hade vid den här tiden byggt en ny bostad med vid utsikt över Stödesjön. Den nya hustrun ville dock inte flytta in i den nya byggnaden utan föredrog att bo kvar i sin gamla bostad som den avlidne maken byggde. Lars hyrde då ut gården fram till år 1918 då skolan uppfördes och bostadshuset byggdes om till bostäder för lärare. Hustrun Anna fortsatte med affärs- och kaférörelse. Bageriet uthyrdes till bröderna Sundberg.
Emanuel Åström som även han deltog i driften av affärerna,
köpte sedermera Baggnäsgården, när Olof Åström,
hans farbror, gick bort. Olof Åström hade omkring år 1900 köpt
Baggnäsgården av Jonas Källströms far. Affärsrörelsen
i Kärvsta övertogs, när Anna Brita inte förmådde längre
hon blev blind på äldre dagar – av Stöde Handelsbolag
som bestod bl a av Helmer Höglund. Han hade tidigare arbetat i Anna Britas
affär men det gick inte så bra.
Affären upphörde i början av 1930-talet, då huset såldes
till Gösta Eriksson, som då byggde på huset en våning
för sin familj och öppnade manufaktur på bottenplanet.
Emanuel Åström gick i konkurs på Baggnäsgården,
fick lämna gården och flytta tillbaka till sitt forna hem i Kärvsta.
När hans mamma Anna Brita gick bort så öppnade han en affär
i
Bostadshusets kök på nedre plan som han drev en tid. Han försökte
sig på speceriaffär i det gamla köket men det slutade med någon
enklare pappershandel och tapeter. Han handlade även med dynamit som förvarades
i en speciell källare skogskanten norr om ”Myran”. Den finns
fortfarande kvar, något raserad. Omkring år 1950 och några
år framåt, hyrdes en del av bottenvåningen ut till tandläkarklinik
till svärsonen Åke Björby. Emanuel hade sin bostad på
övre planet så att när en kund kom till affären så
hörde man hur han kom ner på den knarriga trappan.
Emanuel Åströms gård var rikligt utsmyckad, liksom gårdarna västerut som ex vis Rodlings, Ytterströms . Detta säger att gården är uppbyggd i slutet av 1800-talet av någon som har råd och kunskap att bygga på detta sätt. Någon med namnet Åström. Sannolikt/kanske uppförd på detta sätt i den tanken att det skulle bli affär i bottenplanet eftersom planet ligger så nära marknivån på allmänna vägen Sundsvall-Östersund. Berättas att på gårdens veranda liggande mot söder satt Emanuel Åström och Kalle Sundin och spelade schack. Gösta Erikssons Herr-frisering höll till här en tid hos Emanuel, men flyttade senare till Olle Stödemans fastighet.
Det Åströmska huset revs efter Emanuel Åströms bortgång
år 1964.
Följande är avskrift av en tidningsartikel i Sundsvallsposten om Olof Åström Torde vara skriven på 1930 - 40 talen.
Trävaruhandlanden Olof Åström, Baggnäset, Stöde
Man kan inte behandla Stöde, Baggnäset och Hembygdsgården utan att ägna några ord åt de originelle trävaruhandlanden O. Åström. Det är nämligen tack vare hans samlarvurm som hembygdsföreningen redan nu förfogar över så många föremål, att den inte har utrymme att utställa mera än en liten del.
Olof Åström bodde i den stora Baggnäsgården, som ännu innehåller en hel mängd vittnesbörd om hans originella läggning, även om en del fått försvinna. I stallet hade han exempelvis anbragt speglar i taket över hästarna. Dessa är nu försvunna, men däremot förefinnes ännu den spegel som hr Åström placerat i taket till det i stallbyggnaden befintliga badrummet. Speglar tycks ha varit hr Åströms speciella förtjusning, ty även inne i mangårdsbyggnaden stöter man på ett otal sådana på alla tänkbara och en hel del oväntade ställen. Uppe på vinden i mangårdsbyggnaden inredde han en fäbodstuga, något som ju inte precis hör till det sedvanliga i mangårdsbyggnader på landet.
Vid sidan av mangårdsbyggnaden uppförde hr Åström en byggnad för de föremål av skilda slag och högst varierande värde, som han insamlat under sina resor. Detta blev ”Stöde museum”, en sällsam institution i flera avseenden. Folk fick gärna komma in och beskåda skatterna, men inte vidröra dem. Föreskrifter härom funnes, och hr Åström övervakade själv i all obemärkthet att den efterlevdes. Han hade - naturligtvis – någonstans en spegel, eller kanske det var flera, anbragt så att han, osedd av besökarna kunde se dessas rörelser. Var det nu någon som inte kunde bemästra klåfingerheten utan började pille paa Dyrene, så drog hr Å i sin undandolda plats i ett snöre varvid en i museet befintlig negerfigur öppnade sin fula käft och utstötte ett rysligt läte, till den klåfingriges fasa men till hr Åströms fröjd.
Han tyckte nämligen om att skämta med sina medmänniskor och hade fördenskull här och var anlagt inrättningar, med vilka han kunde skoja med folk. Bland annat hade han utanför verandan, någon sorts strilanläggning, tack vare denna kunde han på en del av sitt trädgårdsområde åstadkomma regn när det behagade honom, genom att rycka i ett snöre eller vrida på någon kran, vad det nu var.
En vacker solfylld sommardag hade de båda museimännen professor Anders Wide och intendenten C.E. Hammarberg, även Homo kallad, tagit del av Åströms samlingar och stod redo att gå. När de öppnade dörren skvalade regnet ned framför dem. Hr Åström har väl inga paraplyer att låna oss, sporde professor Wide. Nej, det har jag inte. Jag har haft ett par stycken men de har jag lånat bort och inte fått igen. Vad ska ni föresten ha dem till? Hr Åström ser väl att det regnar och det är ju förargligt att bli våt. – Asch, är det bara så, att ni vill ha vackert väder, så är det väl ingen konst att åstadkomma det tyckte Åström som vred på sin kran. Och strax upphörde regnet att skvala.
Sådan var han, den originelle herren. Historier i mängd skulle kunna anföras om honom, men rätta platsen härför torde inte vara i detta sammanhang. Det var ju närmast om hans samlingar vi skulle tala.
Han samlade mycket, men samlade utan urskiljning. Ena gången förvärvade han en mycket värdefull sak, andra gången rena kramset. Vi ska inte gå in på specifikationer här, ty vi antager, att läsarna själv, far upp till Stöde i morgon, och det är tillfälle att själva göra sina iakttagelser samtidigt. Det blir som sagt endast en liten del som vederbörande nu äro i tillfälle framlägga.
Att samlingarna kommo att stanna på en hand och icke skingrades för alla vindar kan stödeborna tacka professor Wide och kapten Hammarberg för. Dessa betonade för honom värdet av att samlingarna bevaras åt eftervärlden i obeskuret och samlat skick. Och så donerade han det till kommunen mot villkor att denna ställde om lämplig lokal för dem. Men den historien torde vara relaterad här i Sundsvallsposten vid tidigare tillfällen.
Nu har samlingarna fått ett värdigt rum d v s en del av samlingarna. Resten får lagras i magasin eller bodar tills längre fram. Det viktigaste är att det blir bevarat åt den bygd där det har hört hemma. Gripklor från de fornsakkunniga institutionerna i Stockholm har naturligtvis riktats efter en eller annan dyrgrip men utan resultat. Särskilt har man haft uppmärksamheten fästad på en gammal kyrkdörr, på ett sätt kanske det värdefullaste föremålet i Åströms samlingar. Dörren, en synnerligen tung och massiv historia, uppges ha tillhört ett kapell i Vigge, om vilket Magnus Nordenström i sitt bekanta år 1769 författade beskrivning över socknen anger, att endast stensättningen och några rader då funnos kvar. Om dörrens ålder är det sålunda svårt att yttra sig. En detalj i den kan man emellertid mycket lätt datera till ganska sen.....
Här slutar klippet ur Sundsvallsposten
Avskrivet i Stöde februari månad år 2005
Olle Nord