Nils Olov Söder

Om NILS OLOF SÖDER i Slättån
Berättat av Lars Österlund i januari 1983.

Mina tidigaste minnen av Nils Olof Söder härrör sig från tiden kring 1918- 20.
Först som sist skall här sägas att Söder var en person som råkat ut för ett, troligen periodiskt, alkoholberoende. Han röstade för spritförbudet 1922 vilket inte var så bekant för allmänheten som nog mestadels betraktade Söder som en "fullbuse" och ett "råskinn".
Han var småbrukare och hästhandlare men mest känd som "hästdoktor" och framställde sig gärna som trollkunnig. För den skull brukade han ofta nattetid besöka kyrkogården. Folk kunde berätta hur han iakttagits där. Det var troligen också meningen.
Att Söder var i besittning av goda "veterinärkunskaper" bevisas av att han hade tillstånd av en distrikts veterinär i Sundsvall att köpa ut vissa receptbelagda mediciner från apoteket.

Att Söder var synnerligen ovettig och rå i sitt tal då han var spritpåverkad var allmänt bekant. I synnerhet om han råkade på någon som tillhörde de "frireligiösa".
Förklaringen till detta beteende tror jag är att det en gång i tiden fanns en likkistefabrikör som tillhörde en "fri församling". Då Söder en gång skjutsade ett lik var kistan tillverkad av så ruttna bräder att den gick sönder och liket ramlade ut. Det var naturligtvis en stenig och knagglig väg och inga fjädrar på vagnen. Minnet av denna händelse föranledde Söder att, då han kom upp i åren, köpa sig en lik kista som han var säker på skulle hålla ihop. Åtminstone fram till graven.
Då Söder var i supartagen så sade han sig vara "väckt" då han kände spritens verkan. Han gav sig då gärna ut på en åktur i sin gigg eller åk släde om det var vinter.

Det hände sig då ibland att han kom till vårt hem för att hälsa på och få en pratstund. Men om det på kvällen hördes vagnskrammel och hovklapper (det fans inget motorbuller på den tiden), då drogs rullgardinerna ner och ytterdörren låstes. Söder bultade på dörren en stund men fann sig sedan i situationen och åkte iväg till något annat ställe där ofta samma sak upprepades.
Han brukade fråga: "Ä Kalle Pe hemme?". (Kalle Pe var en omsjungen varitefigur från sekelskiftet). En gång svarade mor nej genom den 1åsta dörren och Söder sade med sin lenaste röst "Nu 1ög du!", men gick fogligt sin väg.
Söder kunde även vara nykter vid besök. T ex om han anlitats för någon sjuk häst. På nykter kaluv var Söder en helt omvänd människa. Vänlig och artig i sitt tal, helt enkelt en sympatisk person.
Min farmor Engla, som drev Edsta gästgiveri med tillhörande skjutsskyldigheter, köpte en gång ett nordsvenskt sto av Söder som utlovade ett felfritt djur. Men stoet visade sig vara istadigt om det blev fråga om att dra ett tyngre lass. Vid lättare körning var det inga fel.
Då Engla vid lämpligt tillfälle påtalade förhållandet för Söder så fick hon svaret: "Är du utan fel du?". Och med det fick det vara bra.
Med tålamod så blev stoet så småningom fullt körbar i alla avseenden och det blev också den första häst jag fick både köra och rida.

På 1920-talet var det årligt trettondagstrav på Stödesjöns is. En gång var det ett väldigt töväder och vatten på isen. Söder var där och i "väckt" ttillstånd. Han hade en supbroder i sällskap, "Lill Lars-Petter". De utgjorde ett omaka par för Söder var en reslig karl.
De kom på iden att ta livtag (slå fång/brottning) med varandra. Söder frågade: Är du färdig?". "Ja" svarade Lars-Petter varefter Söder lyfte och släppte Lars-Petter pladask i isen så att vattnet stänkte. Detta upprepades ett flertal gånger under travpublikens jubel och hejarop. Lars-Petter var helt genomblöt men syntes ändå vara vid gott humör.
Denne Lars Petter blev några år senare dräpt i fyllan och villan av en annan Stödebo.
Vintern 1920 bodde en skogskörare från Fränsta hemma i Edsta. En natt kom en häst lös i stallet och det blev slagsmål varvid fränstahästen måste hoppa över sin krubba för att klara sig. Hästen råkade då riva upp sin buk så svårt att tarmarna höll på att komma ut. Söder"lagade" denna häst med gott resultat.

Bergsåkers travbana byggdes och invigdes 1932. Det hände att man därifrån vände sig till Söder för att få hjälp. Jag minns särskilt namnet på en travare "Omer Jackson" som anlitad veterinär misslyckats med att bota. Men Söder lyckades och hästen kunde sedan göra flera lyckade lopp. En annan travare, "Kuling", fick också hjälp av Söder.
Även en travhäst i Stöde som blivit illa skadad vid kollision med en bil fick hjälp av Söder och kunde därefter göra flera fina travlopp.
Söder brukade säga "smör (smörj) och kör" när han gjorde sina salvor. Men en gång när den här stödetravaren efter att ha fått upprepade behandlingar kom till Söder så sade han helt lakoniskt ”sälj" för då gick det inte 1ängre med några salvor.

En kväll när min arbetskamrat Bror Fanden och jag kom till stallet för att ge nattfoder så upptäckte vi att en av hästarna, ett ungt sto, var sjuk. Hon rörde ej höet utan stretade bakåt och slängde sig mellan spiltbalkarna.
Eftersom min far vid tillfället var bortrest kom det an på mig att göra någonting åt saken.
Jag gick därför till grannen Anton Eriksson som hade droskbil och bad om skjuts f6r att hämta Söder. Anton sade att det var omöj1igt att få ut gubben så sent på kvällen (kl 21.00) men jag framhärdade och vi åkte iväg. Bror Fanden vaktade i stallet.
Vi kom hem till Söders gård och Anton visade ut vilket fönster som hörde till sovrummet.
Efter en stunds knackande så lättades rullgardinen och Söder frågade vad som stod på. Jag sade vem jag var samt mitt ärende och då blev jag insläppt till Antons stora förvåning.

Då Söder öppnade dörren var han iförd nattmössa, vadmalsbyxor och 1ångarmad undertröja. Jag fick följa honom till sovkammaren. Belysningen var en fotogenlampa. Medan han klädde sig färdig fick jag redogöra för sjukdomssymtomen som vi iakttagit hos stoet.
Under sina sedvanliga ”grymtningar" som kommentarer till min redogörelse tog han först på sig ett 1öst bröststycke som knäpptes fast genom en linning runt halsen. Sedan följde en dubbelknäppt vadmalsväst, barmskinn, kängskor (med påtagna galoscher) och till slut vadmalskavaj och mössa. Detta var en klädsel som var vanlig på 1800-talet och därför lite intressant att se i verkligheten då, i tidigt 1930-tal
Då vi kom till stallet stod stoet och åt med god aptit och omsvängningen skedde ungefär vid den tidpunkt jag berättat om symptomen för Söder. Bror Fanden och jag kunde ju jämföra och beräkna detta.
Senare då Söder träffade min far så ställe han diagnosen: "Hä e nan som ä avundsjuk" (alltså skulle det varit fråga om trolleri). Troligen var det fråga om akuta magplågor (kolik).
Vid ett tidigare tillfälle var det en vallack som drabbats av urinstämma. Söder gav då medicin och då den började verka blev det som en "mindre sjö" i spiltan.

Ännu ett exempel från ett tillfälle början på 40-talet när hästarna togs hem från skogsbete.Ett sto visade sig vara utmagrat trots god aptit.
Det var inte ovanligt att hästar som gått på skogsbete drabbades av en sjukdom som benämndes för "sot" och som troligen kom från Finland-Ryssland (Åtminstone enligt folktro). Det hände att hästar som drabbats fick gå till slakt.
I detta fall kontaktades Söder som åtog sig att försöka fastän han var i hög ålder.
Stoet ställdes upp i stallsvalen och Söder tog fram ur sin väska ett grovt snöre som han lade runt stoet's hals och drog till så hårt att pulsådern framträdde. Han tog så fram en snappare (fjäderspänd kniv) och slog med denna hål på ådern. Blodet sprutade i en lång stråle ut på golvet i takt med hjärtats slag. Så satte han under ett handfat som fick bli fyllt med blod varefter han lossade snöret i det han befallde "nål och tråd". Nål och tråd var ju inte beställt i förväg varför det ej fanns tillgängligt. Söder grymtade något för sig själv och strök med pekfingret i kors över håret och blödningen upphörde direkt.
"Nu går vi in och dricker kaffe medan det här fatet får stå."
Efter kafferasten tog Söder en kniv och lossade ett gul vitt pannkaksliknande tjockt lager som bildats i blodfatet. Han påstod då att det fanns tecken som tydde på "sjukt blod". Det blev ungefär en tredjedel med blod kvar i fatet i vilket han vispade ned ett slags pulver som han hämtade ur sin väska.
Sedan tog han fatet med det preparerade blodet, satte det i krubban hos stoet i det han yttrade "ät a opp de hänne så går a gjönning".
Stoet åt direkt upp allt och slickade fatet helt rent, återvann sitt hull och fungerade utan vidare bekymmer i 15-16 år.

När Söder gjorde sina stadsresor brukade han få stallplats för sin åkhäst i Svedins sk farstälI eller hos Karl Gradins gård, båda belägna nära Stöde järnvägsstation.
Så hände det sig en höst i slutet av 20-talet att Söder varit i Östersund och köpt hästar. De fraktades i en finka som kom till Stöde vid 23-tiden. Söder öppnade finkdörren och hästarna (kanske 6-8 st) släpptes 1ösa på lastkajen och började i sin nyvunna frihet att springa runt i omgivningen. Söder brydde sig inte utan gick till Gradins gård och spände för sin gigg samt körde iväg mot sitt hem. Då han åkte över Ljungan var hästflocken samlad i lugnt trav som hördes vida omkring. (Brons körbana var av trä). Någon påföljd för vårdslöshet i trafiken eller åverkan på tomtmark eller trädgårdar hördes inte av. Det var ju tjäle i marken och någon bil var inte i farten.
Böter och kask
Däremot blev det påföljd en gång omkring 1917-20. Landsfiskalen anmärkte på att Söder inte hade lyktor på sin gigg då han kom körande i mörkret. "Länsman hör väl ramlet" - "Söder ska säga Landsfiskal" - "Vill du int hete Länsman sa få du hete dynjeoxe". Det blev böter for "missfirmelse".
1933 eller 1934 hände det sig en gång att Söder kom en försommardag och ville ha stallplats för sin häst hemma i Edsta när han skulle göra stadsresa. Han kom åter från Sundsvall med femtåget. Han hade varit ”på bolaget" men var nykter och återlämnade till min far en halv liter brännvin som han vid ett tidigare ti1lfälle hade lånat.
Efter att ha suttit en stund och småpratat så säger Söder plötsligt "Du Kalle som har brännvin hemma kan väl bju på en kask".
Min far gjorde Söder till viljes och bjöd honom att slå sig ner i "salen" (vardagsrummet) - Min far ledde in Söder i samtalet så att han kom att berätta sin levnadshistoria. Jag satt och lyssnade och det var mycket intressant.

Han berättade om hur han redan 1 13-14 åldern började försöka med att bota hästar. Han läste det han kunde komma över och lärde sig genom umgänge med så kallade tattare (kringresande hästskojare). Vid femton års ålder köpte han sin första slakthäst. Om han misslyckades med att "laga" en häst så vid efterföljande slakt dissekerade han och lärde sig därav.
Han berättade även om när han var i flottningsarbete vid Fanbyån och våndades över att inte kunna vara på sin odlingsmark då mitt i tjällossningen när det ju gick lättast att bryta upp stubbar och stenar ur den blivande åkern. Han gick till handlare Edlund på Hammarn (före J.W.Kjellen) och lade fram sina bekymmer. Handlare Edlund gav honom kredit och sade "att den som odlar upp jord skall inte behöva sakna mat för dagen ". Söder slutade då flottningsarbetet och blev så att säga egen företagare på heltid.

Efter att ha druckit ur ett par kaskar började Söder att få lite rodnad i ansiktet och till slut utbrast han: "Nu är jag väckt”. Han berättade om en gång då dom höll på med tröskning på logen och han blev "ölsjuk", hur han då smög iväg till den angränsande skogen och vidare till Stöde järnvägsstation (6km) där han tog tåget till stan och köpte ett kvantum brännvin (det var ju före motbokstiden) .
Det var val "mamma" (fru Söder) som fick överta ansvaret för det fortsatta arbetet. Han talade alltid gott om "mamma" även i onyktert tillstånd.
Min far tyckte nu att Söder borde åka hem varför jag fick order att göra iordning häst och gigg. Jag gjorde detta och körde fram till bron, lade tömmarna löst på marken enligt Söders modell. Söders hästar kunde stå stilla i timtal med tömmarna löst liggande bredvid.
Jag kom in och anmälde att skjutsen stod klar. Söder som var riktigt i berättartagen tog igen notis om vad jag sa utan fortsatte med sitt berättande och jag slog mig ner för fortsatt lyssnande. Tyvärr har jag glömt vad som just då var aktuellt men det var nog ganska fängslande för jag glömde totalt Söders häst.

Efter ganska lång stund, kanske en timmes tid, så påminde min far mig om att jag borde se till hästen. Jag gick då och i det jag öppnade ytterdörren så skenade hästen iväg förbi stallporten och rundade lagårn. Där gick giggens ena hjul upp på en sten varvid hela ekipaget stjälpte omkull Av skramlet hörde Söder och min far att något hände och de kom ut. Jag hade ju direkt satt igång med att 1ösgöra hästen från seldonen. När Söder såg detta sa ropade han:
" Skär int sönder sälan pojkjävel ".
Jag visste ju bättre och när hästen kände sig 1ös så spratt han upp och sprang iväg ut på landsvägen och jag tänkte att han sprang hem till Slättån (6 km). Söder stod vid giggen som jag hade rest upp och "grymtade". Plötsligt kommer hästen småspringande tillbaks fram till Söder efter att varit ute på vägen och vänt om. Detta betraktar jag som i hög grad märkligt och ett bevis på Söders goda handlag med hästar.

Söder berättade också om en gång då han "lagat" en häst åt min morfar Lars Svedin i Kärvsta och hur han då blev bjuden på "tjock¬konjak". Det var konstigt sade Söder, "Jag blev int na full med då jag kom hem på jala sa dask jag på aschele två gånger, hä ä tocken konjak storgubban drick da dom ä i lag, dom blint full förn dom kom hem".
Vid den här tiden i början på 30-talet så var vår närmaste granne provinsialläkaren Isak Hirsch och han umgicks med min far och fick naturligtvis sig till livs en hel del om Söder. När så Söder kom som hjälpsökande till doktor så talade Hirsch så avspänt trevligt med patienten så att Söder sade: 'Du ä på folk och jag ä på fä".

Men så inträffade en obehaglig händelse. Söder hade suttit och pokulerat med en god vän. Vännen hade då berättat om hur han av en annan persons behandlande kommit till ekonomisk(?) skada. När Söder på nattkröken vandrade hemåt gick han samtidigt och tände på en lada som ägdes av vännens antagonist vilken var en Söders son.
Händelsen och sammanhangen uppdagades och Söder anhölls misstänkt för mordbrand. Det blev stora rubriker i Sundsvall's Tidning och folk framträdde med utsagor om vilken usel person Söder var och varit. Bland annat hade han stulit en häst från Gradins i Gräfte.
Vid efterföljande rättegång blev Söder dömd till fängelsestraff. Beträffande häststölden förklarade han att han i sin ungdom blivit
tillrådd ”att stjäla en sak och sedan sälja denna så skulle det gå honom väl i livet”.

När doktor Hirsch såg att Söder blivit dömd till fängelse så kom han till min far och sade "Nu måste vi hjälpa farbror Söder genom en petition, hans hälsa klarar inte ett fängelsestraff."
Men min far var lite tveksam på grund av häststölden och rådgjorde med Gradin i Gräfte som berättade att hästen ifråga var en gammal trotjänare som sedan flera år var pensionerad från allt arbete.
E Gradin ställde själv upp som petitionär och då var saken klar, Söder fick nåd.
I mitten på 40-talet flyttade Söder till ålderdomshemmet 'Logården" där han avled efter något år. Innan Söder flyttade hölls auktion på hans hem. Detta var mycket påfrestande för gubben som kommenterade varje utrop (genom att tala om vad varje sak kostat i inköp). Auktionen måste avbrytas tills man lyckades med finter och knep få bort Söder därifrån. Därefter kunde evenemanget avslutas.

Slutord

Det är ungefär 40 år sedan Nils Olof Söder gick ur tiden. Söder var ju en särpräglad personlighet som jag därför har dristat mig till att berätta om på detta sätt.
Med sina kunskaper, dels härledda ur traditioner från mycket gamla tider, var han till god hjälp för många bönder, småbrukare och skogskörare. Men om det gällde intyg i försäkringsärenden måste det naturligtvis utfärdas av leg veterinär. Han var dessutom en äkta odal man som själv nyodlat en betydande areal åkermark. För den skull tycker jag denna berättelse är motiverad och kanhända det också kan ge en liten glimt av folkets vardagskultur i stödebygden från 1800-talet och fram till och med mellankrigstiden.
För att något rehabilitera Söder så vill jag till slut säga att många var de som i "upprymt till stånd" gärna gav sig ut på åkturer och då skulle det hälst gå fort undan. Landsfiskalen stoppade en gång ett sådant ekipage men fick till svar; "Ha ä mi piske o mi mar". Detta gällde en välkänd och välbärgad bonde som slapp undan med en tillsägelse.

Ovanstående berättelser om och kring Söder distribuerade jag till ett antal mottagare hösten 1983.
Många har hört av sig och tackat och i några fall har man kompletterat med ytterligare berättelser som jag med glädje tillfogar mina egna hågkomster:
Jonas Kallström, Baggnäsgården i Stöde, berättar att han en gång på 20-talet hade en häst med ett uppsvällt bakben. Källström bodde då i Hjältan och han for till Söder för att få hjälp. Söder klippte bort håret på benet och smörjde på en salva. Jonas fick salvor med sig hem för fortsatt behandling och efter en tid var hästen frisk.
Söder kom på besök för att kontrollera att det var i sin ordning och gjorde sedermera påhälsningar hos Kä11ström då han hade sina vägar åt det hållet.
Allan Berglund, Dingtuna, Västerås, berättar om när hans far Gottfrid Berglund i Källsta hade ett fölsto som råkade trampa av bakbenet på fölungen. Pappa Gottfrid spjälkade benet och riggade till en 1åda som fölet fick hänga i några veckor. Det lyckades bra. Ingen hälta eller deformering uppstod.
Men en sak var bekymmersam - det växte inte något hår på benet varför Söder, som vanligt när det var något fel med husdjuren, tillkallades for hjälp.
Allan minns hur Söder under grymtanden och mumlanden rörde ihop en salva vari ingick bl a talg och sot samt naturligtvis en del ur den "svarta väskan".
Efter en tids behandling med salvan började håret att växa fram och Gottfrid Berglund kunde så småningom sälja en prima unghäst.